Min största rädlsa har jag alltid trott var sprutor. På senaste tiden har jag insett att det är en av mina rädslor men inte den största. Min största rädsla är att bli ensam.

 

Min student ser jag fram emot för efter den kan jag börja leva mitt liv som jag vill! Samtidigt har jag en stor ångest och rädsla att om jag har min studentmottagning själv kommer ingen att komma. Att jag kommer stå där själv med kanske mamma eller pappa men ingen annan kommer för att de vill inte ta sig tid att fira mig för att jag är bara en besvikelse och störande person.

 

Stora resan. Min dröm som jag kommer få uppleva ensam för det finns ingen som vill resa med mig. De finns säkert några som jag känner som skulle vilja resa så men bara inte med mig. 

 

Julen. När mina föräldrar tillslut dör så kommer jag inte att ha någon att fira jul med. Jag kommer sitta på julafton helt själv. För det finns ingen som älskar mig eller orkar stå ut med mig för att de måste som min familj. 

 

Det händer en stor olycka med mig och jag hamnar på sjukhus. Ingen kommer, ingen hälsar på för att se om jag mår bra. Jag har inte ens hunnit hitta kärleken. Det finns ingen där som älskar mig och jag har aldrig fått älska något på riktigt. Jag har ingen. Jag lever ensam. Jag dör ensam. 

 

Jag måste lära mig att acceptera detta för jag är ju bara en besvikelse, en börda och störande. Varför skulle någon vilja umgås med mig, vara min vän eller älska mig när allt jag gör är att förstöra deras liv. dJag kan inte ens få mina föräldrar att vara stolta över mig. För allt jag gör är inte tillräckligt. Jag gör alltid något fel, alltid någon besviken och jag sårar alltid någon. Varför kan jag inte bara försvinna? Varför måste jag ens finnas när jag inte ens sprider någon glädje eller kärlek? Ingen skulle ändå påverkas av det.