Grattis du lyckads! Du har brutit ner mig totalt! Jag sitter här med tårar på mina kinder när jag skriver detta. Happy now? Du lyckades med din hämd att få mig att må skit! För vad? För att du mådde så och ville att jag skulle uppleva samma?! För att jag inte har mått så här förut och behövde få känna på hur det känns. Det här är inte första gången jag har kännt såhär och kommer säkert inte vara den sista. Hur jag än gör för att motverka denna känsla så misslyckas jag gång på gång. Jag är återigen med floder på mina kinder, ensam och tom. För jag vet inte hur jag ska hitta ut. Jag har försökt bygga upp en stark fasad men den visade sig vara i porslin om man tyckte på rätt punkter. 

 

Hur kan man vilja att en person ska må såhär med mening? Hur kan man vara så hjärtlös? Det är det jag inte förstår!