Så ja nu har jag tagit studenten. Jag har varit med om en av de bästa dagarna i mitt liv, men nu då? Vad är det som väntar nu?

- Arbetslöshet? Nej, för jag har iaf mitt jobb på k-rauta men har äntligen sagt upp mig på max!!

- Resor? Inte nu, utan det blir om typ ett år.

- Utbildning, plugga vidare? Nope, inte än för jag är för skoltrött..

 

Jag har en plan på vad jag vill göra men just nu känns den så värdelös och som att den kommer förstöra mitt liv med utbildning samt framtida jobb. Men jag vill åka men alla frågar om det verkligen är värt det. Och är det det ens? Om man hade frågat mig för några dagar sen hade svaret varit ofc!! Men just nu vet jag inte längre.. Just nu känns det som att det kommer att förstöra min framtid!

 

Sen med studenten är det bara att säga hejdå till tryggheten och "vännerna". Tryggheten om att det finns rutiner om vad som kommer hända och vad man ska göra. Vännerna som var där i skolan men nu när det är över är de borta. De kändes som tillfälliga och inte riktigt som jag kommer ha kvar. Speciellt en person som jag trodde första året i gymnasiet att vi två skulle klara allt! Spelade ingen roll vad som skulle komma i våran väg, vi skulle kunna ta oss igenom det ändå på något sätt! Så fel jag hade.. För tre år senare sitter jag här och känner att efter studentdagen tog slut, så tog den boken även slut där. Bilder på oss från den dagen kommer vara det sista minnet av oss tillsammans som vi iaf hade det kul ihop. Jag är ledsen över att det har lett till detta, men vad skulle jag ha gjort för att ändra på det?? Vi har växt ifrån varandra och blivit personer jag inte trodde att vi skulle bli, så att vi inte längre hör ihop på samma sätt.

 

De senaste veckorna har jag insett att de personer som har nog stått mig närmast är de som har växit ifrån mig som mest. Så långt att det inte kommer att funka mellan oss. Efter denna sommar kommer mina närmaste vara mina bekanta istället. Detta gör mig rädd, för vem eller vilka ska jag vända mig till nu? Vilka kommer finnas där? Alla har sina små grupper och jag tillhör inte någon av dem. Jag är en ensamvarg. Men om jag ska ta mig igenom en resa på 8 månader själv ska jag väl klara av ett år. Eller? Fira midsommar med familjen, åka till gotland med familjen, umgås på helgerna med familjen, mysa med familjen och helt enkelt göra allt med familjen. För någon kille finns ju inte med i bilden. Förmodligen inte på flera år pga vem jag är och hur jag ser ut. 

 

Jag tog mig igenom nog det värsta året i mitt liv. Tog inte livet av mig även om jag planerade det ett antal gånger. Det blev bättre till en nivå att jag inte grät mig till sömns varje kväll eller bröt ihop så fort att något gick lite fel. Utan kanske bara en kväll i veckan och när det började bli som värst.

 

Men glöm aldrig att den enda man kan lita på är en själv, inte ens den personen man ska kalla sin bästavän. För hur bra det än är kommer alla omkring att gör dig besviken, ledsen eller krossad.